Litterära petitesser från en pedant

Jag må vara världssämst på att uppdatera med nyheter när PoleDance.se nämns i media (hela mediasektionen ska nog skrotas inom kort - ni orkar inte läsa och jag orkar inte kolla efter döda länkar) men nu, för en gångs skull, har jag något att säga.

Amelia tipsar i senaste numrets hälsosidor om träning som kräver lite mer av konditionen, styrkan och koordinationen än den smålunkande morgonpromenaden gör: capoeira, salsa och poledance är deras axplock.



Det jag bestämmer mig för att analysera sönder och samman är meningen: "[Poledance är] Hollywoods hetaste träningstrend som nu nått Sverige".

Riktigt nog har det under det senaste året eller så formligen vält fram med killar och tjejer som inget hellre vill än att svinga sig yra runt en stång, även här i norr. Superkul! Bra. Om några år kan vi skrapa ihop svenskarna, ordna nationellt mästerskap och sedan ha dansbattles med resten av europeerna.

Det jag hänger upp mig på är ordet "trend". Det ska åsyfta något som är modernt och populärt, ett positivt ord. Men jag tänker mest på kortvariga floppar utan utvecklingsmöjlighet, i anslutning till ordet "trend".

I slutet av 80-talet intalade såväl bubbelgumsfärgade instruktionsvideos som käcka tv-shop-inslag oss om att en hal bräda med tillhörande hi-tech-raggsockor:



...var det som skulle rädda mänskligheten undan stillasittande bortmöglande.

Och se hur det gick! (nej, jag vet, de flesta har väl förträngt att någon sådan yttring någonsin existerat)
Förvisso används slideboards fortfarande utav de ljusskygga vintersportarna. På sina håll. Ibland. Men du får leta häcken av dig för att hitta en träningsklass i ämnet. Eller vad sägs om hyllmeter av passionerade utövare som skriver om konstens artistiska utvecklingsmöjligheter?
Hmm...
Vi får väl se om akrobatiska utsvävningar i luften går samma öde till mötes.
Blir stången en dag lika dammig som vår elektrostatiska vän ovan? Vad tror ni?