Farväl till Jante

En olycka kommer sällan ensam och det gör inte heller antropologiska förändringar.

Jag skulle mer än gärna ta åt mig äran för den mini-armé av supertjejer som ger långfingret till tyngdlagen och knäcker nötter med händerna i Stockholmsområdet - but the greater picture är större än så.

Allmänhetens intresse för hälsosamt leverne (mat, träning) hade uppskattningsvis inte varit lika tydliga om inte våra mer basala behov varit så pass tillfreddställda. Vårt nästintill vulgära vältrande i estetik (design, mode) hade inte möjliggjorts utan den hämningslösa individualism som yngre generationer under en längre tid ägnat sig åt i alltmer eskalerande omfattning.

Allt ifrån 80-talistens bristande lojalitet gentemot arbetsgivare ("vad kan DENNA arbetsplats göra för MIG?") till det flitiga kramandet av såväl vänner som lösa bekanta (siesta nästa!) är i mina ögon olika yttranden för samma, välkomna, kulturella förändring i vårt ack så olyckligt formade land.

Så vi rör oss bort från den verklighet jag växte upp i: där solidarisk bollsport eller möjligtvis frigid friidrott är de enda legitima fysiska utsvävningarna utan allmännytta. Till ett samhälle där den folkligaste änden av kulturyttringen är när din granne går en hobbykurs inspirerade av "Let's dance".

Trumvirvel. Svensken har så smått slutat ursäkta och nedvärdera sig själv, släppt ut håret och börjat virvla. Det mest egoistiska tidsfördriv, den mest onödiga av konstformerna, den oåterkalleligt berusande sysslesättningen: att dansa.

Tre år måste ha gått sedan jag sist fick den geniala frågan "Men varför gör folk det här? Vad ska de ha det till?", tacka gudarna.
George Balanchine lär ha fnyst: "The flowers don't have to justify being lovely."

...så släpp sargen och dansa vidare.