För en tid sedan började vi instruktörer på NPS jobba på en gruppkoreografi för 5-6 personer. En komedi, dessutom.
Tanken: lite stång, lite golvakro, lite partnering, lite mim/physical comedy. Avslappnat genreöverskridande mix sådär - for the love of all you urban people.
Vi har precis hunnit komma ur det grövsta idéstadiet och färdiga steg och karaktärer har börjat utkristallisera sig. Nu återstår "bara" att pussla ihop stegen ifråga. Plus att repetera tills man kräks. På allt (mest av allt på musiken).
Scenografin är som följer: gatuscen på 1950-talet. Två stänger agerar lyktstolpar på vilka dansarna klättrar. En parkbänk i mitten. Förvirring och konflikter. Hilarity ensues.
Fast forward några veckor och jag ser Cullbergbalettens senaste föreställning "True Stories of Castaways and Other Survivors" på Dansens Hus.
Med pappersmuggen i min ömma näve sätter jag kaffet i halsen när jag går in i salongen och möts av... två gatlyktor plus bänk.
Vilka dansarna senare visar sig använda för att klättra, hänga och svinga sig i.
Foto: Carl Thorborg
Min första reaktion är en impuls att alltid klä mitt kranium med metallfolie från och nu. Min andra, något mer balanserade insikt är att allt vi gör och skapar är tragikomiska upprepningar och remixer av samma gamla teman och idéer.
Dans som dans, vedertagen och etablerad eller fumlande nykläckt och på framväxt. I slutänden är det bara olika versioner av samma livsviktiga behov att yttra sig.
Just nu känner jag: varsågod och hugg av mina armar men ingenting kommer att hindra mig ifrån att skapa, röra på mig och uttrycka mig kreativt.
