Nihongo ga dekimasu ka?

Cultural learnings of America i all ära, för mig är en sommar utan Japan lika övertygande som jul är utan pepparkakor och bjällerklang.



När USA var slutkramat på inspiration var det dags att pusta ut i det närmaste semester jag vågar åta mig.
Instruktör-Charlie gjorde mig sällskap, först på Okinawa, sedan i Tokyo. Planer till trots blev det dock inget Kyoto. Tacka tyfonen Morakot för det.

Nog för att vi förmodligen slog världsrekord i hysterisk beach hoppning - det finns alltid en lämplig stund att träna!
Förutom ett par halvhjärtade försök till att köra styrka och stretching med sand upp över öronen hann vi exempelvis pole:a på palmer...



...och i Charlies fall även breaka en aning.



Det lustiga är att av de tusen hälsovådliga saker Charlie åtar sig (som att klättra på hus till laglydiga japaners förskräckelse - det är för tusan folket som permanent utvisat västerlänningar som har åkt fast för att leka i tunnelbanan!) lyckades hon bryta foten när hon plaskade i vattnet surfade i Kamakura.



Så det där bandaget och haltandet mad kan observera på hennes klasser..?
Yep. Fröken badass instruerar i skrivande stund med en fraktur. Gg!



Väl i Tokyo hade jag inte för avsikt att ens peta på en stång med en 10m lång stång. Men ett mycket förvirrande telefonsamtal senare (mou yukkuri wo hanashite kudasai, ffs!) hade jag tydligen tackat ja till att hålla en privatlektion på Art Flow för två av eleverna som var med på mina workshops förra året.



Good clean fun. Förutom att det resulterade i att jag med en ynka dags varsel desperat fick böna/hota/muta Joakim att följa med som översättare.
Uppenbarligen blev han dock nöjd med sin timlön som tolk :P



Fan. Varför får jag inte lådor med lyxiga bakverk efter lektionerna av mina svenska elever för?!
Vet hut! >:(